För någon vecka sen såg jag en film som verkligen berörde mig. 
Denna film är nog den bästa jag sett på länge! 

Filmen baseras på en sann berättelse om hur en ensam kvinna stod upp emot ett korrupt samhällssystem. En helgdag våren 1928 i Los Angeles tvingas den hårt arbetande mamman Christine Collins att arbeta övertid. Hon kysser sin nioårige son Walter farväl! När hon kommer hem är huset tomt.  Polisens spaningar efter pojken är förgäves.

Ända tills den ansvarige utredaren Captain Jones under stort mediepådrag arrangerar en ”återförening” mellan mor och son. En förvirrad Christine tvingas låtsas att den främmande pojke hon möter upp är hennes egen och övertalas att ta hem honom ”på prov”. För Los Angeles kritiserade och korrumperade poliskår framstår hennes envisa hävdande att sonen fortfarande saknas som en krigsförklaring. Mrs Collins är ett hot som kommer att desarmeras med varje medel – för som Captain Jones säger: ”The policy is whatever we say it is”. Christine har dock en trägen bundsförvant i en pastor (John Malkovich) som upplyser folk om polisens illgärningar.