var hemma hos pappa tidigare och det var jätte trevligt. jag lagade middag och vi käkade tillsammans! tills vi skildes åt och han visade verkligen att han ville jag skulle stanna kvar i umeå.

jag förklarade anledningarna till varför jag vill flytta och att jag tror jag skulle behöva de. han förstod allt men visade ändå att de var inte det han ville..

direkt när jag kom utanför dörren så rann alla tårarna. visste inte vars jag skulle ta vägen. skulle jag springa igen och grina i hans famn eller skulle jag gå hem ?

jag valde att gå hemmåt, ringde olivia och fick prata ut lite.

jag ska ialafall ta dessa dagar till att känna om det verkligen känns rätt eller om det känns som jag försöker bli/vara någon annan jag inte är.

Min pappa är den personen som står mig närmst och eftersom han är så sjuk som han är känns det oerhört svårt att lämna honom. Jag kan inte göra så mycket åt saken men jag blir verkligen hjälplös om jag flyttar.. kan inte komma och hälsa på när jag vill. kan inte finnas där på samma sätt som jag gör när jag bor 5 minuter ifrån.

jag har aldrig varit ifrån mina föräldrar mer än 3 veckor så jag vet inte hur det skulle bli efter 2-3 år. tror "ångesten" släpper efter ett tag. men om det inte gör det? om jag vill flytta hem igen?
jag kanske helt enkelt inte är redo för detta? men bakom allt negativt finns det alltid något positivt, som att när jag kommer tillbaka från sthlm har jag en utbildning. har säkert "vuxit" som person. kan inte ta mina föräldrar förgivet när det gäller vissa saker. helt enkelt klara sig själv. men vill jag det? vill jag göra det just nu?

anyway, finns så mycket jag skulle kunna skriva men jag orkar verkligen inte. ska titta lite på internet sen lägga mig i sängen! puss